Focus on Me, not the storm
Matthew 14:22-33
”Hur bra vi än kan så kan Gud bättre, när vi tar slut kommer han in”
Jag kramar min bror och hans tjej hejdå innan jag går till tåget för att leta upp vagn nummer 22. På vägen dit stämmer konduktören av min biljett och jag frågar ifall någon fler ska resa med mig varpå han säger att hytten ser ut att bli full.
Jag är först in och gör direkt i ordning min bädd som är högst upp innan jag lägger mig till rätta.
Klockan blir efter åtta och jag ska precis börja läsa min bok när två kvinnor kliver in. De stämmer av var plats 31 var innan det kommer in en tjej som visar sig vara hon som de är här för att lämna av. Jag märker direkt av stämningen som råder – flickan gråter, de kramas hårt och den ena kvinnan tar av sig sina handskar och ger de till flickan som var utan.
Jag får veta att hon behöver flytta akut och jag lovar de att se efter henne ikväll.
När kvinnorna har gått klättrar jag ner från min bädd och sätter mig mitt emot denna tjej som visar sig heta Mina. Vi pratar om allt från killar och hiphop till Gud och krig och jag berättar lite om mitt liv och hon om sitt. Hon berättar om när hon promenerade genom skogen från ett land till ett annat, i sex dagar utan vatten och mat och längst med våra samtal så distanseras jag desto mer till mina egna problem och jag nästan skämdes för sådant jag förstorat upp för mig själv under mina dagar. Så när hon senare frågar mig vad jag tänker på och jag säger att jag försöker förstå hur allt det här ska kännas för henne så infinner sig samtidigt en befriande känsla av att mina egna problem nu bara var som ett minne i periferin.
Under resans gång så känner jag av mitt hjärta på ett mer påtagligt sätt än förut, och trots att hon har nämnt att hon vill bli rättad när hon uttalar någonting fel så låter jag vissa saker gå förbi för ikväll. För när hon säger till exempel engleska istället för engelska, eller ögonglas istället för glasögon så bara mjuknar mitt hjärta desto mer och jag kan nästan känna hur hjärtat ler. Jag tänker att det var alldeles, alldeles för längesen som mitt hjärta kändes så mjukt som nu.
Var gång som tåget stannar på en ny hållplats så läser min nya vän upp namnet på skylten utanför och den här gången hade vi stannat i Jörn. Hon påpekar att vi inte säger J som ”d’J” här, så som de gör på persiska och kurdiska och hon frågar ifall jag kan uttala till Jila (d’Jila). Jila som är ett persiskt namn fastnade hos mig och jag frågar henne om hon vet ifall det betyder någonting speciellt. Hon säger nej och vi går vidare i våra samtal samtidigt som jag googlar det lite diskret. ”Care for, support, have responsibility for”.
Redan när jag för första gången mötte hennes blick genom de lite för stora glasögonen så visste jag att det var just här som mitt hjärta skulle vara idag. Jag kunde ge henne sådant som hon behövde mer än mig och varför Gud hade sagt åt mig att packa ner en Bibel för barn såg jag ju nu så klart.
Den lilla tåghytten kändes uppfylld av ande och jag funderade på ifall det inte kan vara just det här som är en av de stora anledningarna till varför vi är här. När vi låter oss ledas av Gud så verkar vi tas till tillfällen där vi på olika sätt kan hjälpa andra, och förutom att vi kan vara till uppbyggelse för någon annan så är det nog just så som de nämnde på ett inslag någon dag tillbaks – att kicken som vi får av det är djupare än vad någon annan drog kan ge. Så när jag tänker på det idag så inser jag att den där omhändertagande energin nog är något som är en så central del av vilka vi egentligen är, så genom att låta den få leva hjälper vi nog inte bara varandra utan även oss själva.
Nästa dag innan vi skiljs åt så betryggar jag att jag inte kommer att släppa taget om henne. Jag säger att hon inte behöver känna sig ensam – jag är här men framförallt så är ju Gud alltid med henne. Hon kramar mig hårt och säger att jag är hennes bästa vän och jag lovar henne att vi snart ses igen. Mina min vän, du tackade mig för allt men jag vill tacka dig för att du förde fram hjärtat i mig.
Egentligen var jag inne på att åka några dagar tidigare, men för att fullkomligt kasta det i Guds händer så bad jag min bror säga den första dagen han tänkte på och det fick bli dagen som jag tog mitt tåg. Att vi dessutom hade hela hytten för oss själva trots att den enligt konduktören skulle vara full visar på ett sånt där ytterligare ”mirakel”. Men för Gud är ingenting ett mirakel och för honom är ingenting omöjligt, och ibland behöver vi bara öppna upp och släppa in så att han kan ta hand om saker precis så som han vill.