Det känns som att jag har gått runt från by till by och knackat dörr. Provbott lite här och var. Vart välkomnad hos de flesta jag betalat hyra till men utan att det riktigt känts som hemma (vad nu hemma innebar). Nu, till slut, knackade jag på rätt dörr och jag visste i mitt hjärta att det var här jag skulle va. Att det var såhär det skulle kännas.
Men ännu vaknar jag ibland på nätterna och tänker att det är för bra för att vara sant, att det kanske bara var en dröm. Eller att det här hemmet uppvärmt av kärlek och kärlek enbart är för bra för lilla jag. Var jag verkligen värdig allt det här som bara var bra? För förut behövde jag ju bevisa att jag var värdig att stanna kvar. Det var alltid saker som behövde lösas, offras, göras, tas.
Så ännu tippar jag lite på tå, beredd att bli dömd för mina misslyckade försök att vara bra, för att till slut återigen bli utkastad på gatan – tillbaka där jag var.
Men nu sa han åt mig att allt det där var klart. Här fanns det inget mer som behövde göras. Här kunde jag bara få vila och va.
Så medan mitt oroliga hjärta letar efter förfalskade svar så fortsätter han att betrygga mig om att det inte var någon annanstans jag skulle va. Han påminde mig om att jag var hemma dag på dag så att orden kunde gro i mitt hjärta tills det inte fanns några tvivel eller rädslor kvar. Gro tills hjärtat var uppfyllt av sanningen och sanningen enbart.
Och ja, resten av familjemedlemmarna då var ju lika vilsna som jag. Så istället för att skratta och leka ihop så bara var vi i våra sår och grävde en desto djupare grop. Men till slut fanns det ju knappt någonting av mig kvar. Och inte visste jag heller var jag var.
Hade glömt bort allt som jag var och livet, vad var det nu det var?
Fast visst fick jag svar. Svar på svar på svar. Och ljuset som jag fick det var ju stundvis helt oslagbart.
Men dagen efteråt var man ju tillbaka i skiten igen
Också fick man göra samma sak igen och igen
Eller så behövde man göra det det och det
Kanske var det nåt jag missat, nåt jag gjort fel eller vad var orsaken till att det aldrig riktigt bet?
1000 insikter rikare men 10 gånger så trasig parallellt med det. Jag tror jag måste ringa min shaman, han kanske vet och kan ta mig ur denna dystopiska, förvirrade verklighet.
Inte förens jag började ta mig ifrån allt det som skulle läka mig började jag bli hel.