Jag var hemma hos min mormors granne, där jag och mormor sover i veckan för att hon ska känna sig mindre ensam. Det är eftermiddag och jag börjar precis fundera på om jag ska kolla på någonting när en vän skickar en YouTube-serie i tre delar till mig. ”Att tala med Gud”. Jag har försökt prata med Gud hela dagen. I flera dagar. Veckor. Ofta får jag svar men gällande en sak jag lidit av, som tagit knäcken på mig dag på dag och som gjort mig svag, har jag inte alls fått gehör.
Så trots att jag tänkte att jag ju vet hur jag pratar med Gud började jag kolla på del 1. Här uppmanar hon till att rakt upp och ner fråga ”Gud, har du någonting du vill säga till mig?”
Jag var inte särskilt hoppfull att jag skulle få svar på det jag ville ha svar på, men bastun nere i källaren var uppvärmd och jag bestämde mig för att ägna tiden i den till en stund mellan mig och han. Innan jag gick ner så läste jag rubriken på dagens NSD. ”En lång mardröm innan hjälpen kom”.
Väl i bastun började jag prata som om jag pratade till en vän, och jag bekände utan att hålla tillbaka hur jag kände mig. Jag sa att jag kände mig tung, otillräcklig, och förvirrad. Jag sa att jag var besviken och att jag hade börjat tvivla. Sedan sa jag ”Gud, har du någonting du vill säga till mig?”
Jag kastar vatten över aggregatet och lägger mig ner på rygg. Inte långt därefter får jag upp en bild på en malmbil med två släp. Vardera släp är fyllda med tunga, svarta block av malm och efter en stund börjar släpen slutta och malmen rasar av. Jag frågar vad det är jag ser och snabbt får jag tillbaka att det är tyngden av diverse ansvarstaganden jag åtagit mig, allt sådant jag trott att jag i egen kraft ska behöva laga. Klart att man blir förvirrad och utmattad när man tror att man bär hela världen på sina axlar.
När släpen tömts på det svarta så fylls det slutligen upp av ett ljus. Ett ljus lättare än luften och jag fick lov att lämna över allt det andra till någonting annat.
I samma stund som jag skriver det här så inser jag att, var det inte det hon sa, min moster som var här tidigare och frågade om allt var bra, att det ju kan bli så tungt ifall man känner en massa krav?
Ja. Tänk så lustigt va.
Till sist så frågade jag återigen ifall det var någonting mer han ville säga mig och han påminde mig nu om allt det braiga jag var.
Jag skrubbade kroppen som om jag tvättade bort resterna av osanningarna jag fyllt min last med under alla dar. Tänk att en halvtimme i bastun kunde ta mig till ett helt nytt jag.