”Vi är inte skapta för att hitta oss själva i oss själva, av oss själva”
Vi är skapta att hitta oss själva genom att lära känna Gud, för att vi är hans avbilder. Hans barn.
Vi är alla Guds barn.
Vi är alla av skaparen och genom honom kan vi låta han visa oss exakt vilka han har skapat oss till att bli.
För det är inte meningen att vi ska behöva själv-göra. Vår egen kraft är inte tillräckligt fullkomlig och orubblig för det. (Självälska, självläka, självförverkliga, självutveckla).
Det är Guds uppgift gentemot oss. Han älskar oss så att vi kan älska oss. Han läker oss. Han omformar oss. Han tror på oss. Han förser oss.
”No rain
No flowers”
Ibland finns det fortfarande saker som behöver läkas, sörjas för och plåstras om. Men nu är vi inte ensamma i någonting längre. Och vi tvingar inte fram någonting längre. För mig har det varit som att han trycker på en knapp som får mig att inse någonting, som kanske låter mig gråta lite, vara i det lite, sedan är vi vidare. Jag gräver inte vidare i det. Och där emellan är färgerna klarare än vad dom var tidigare, och jag har någon som hela tiden, oavsett vad bär mig i det. Däremellan kan jag till skillnad från då ändå få känna mig trygg och buren. Allt ligger ju inte på mina axlar längre.
Predikaren 3:1-8
Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid att födas och en tid att dö, en tid att plantera och en tid att rycka upp det planterade, en tid att dräpa och en tid att hela, en tid att riva ner och en tid att bygga upp, en tid att gråta och en tid att skratta, en tid att sörja och en tid att dansa, en tid att kasta bort stenar och en tid att samla stenar, en tid att ta i famn och en tid att avstå från famntag, en tid att söka upp och en tid att tappa bort, en tid att förvara och en tid att kasta bort, en tid att riva sönder och en tid att sy ihop, en tid att tiga och en tid att tala, en tid att älska och en tid att hata, en tid för krig och en tid för fred.